Utanför sprudlar det av liv. Fåglarna försöker med kvitter överrösta varann, träden knoppas och gräset grönskar. Livet återvänder alltså. Därute. Själv är jag bara trött. Och ledsen. Det tar på att behöva kämpa för sin rätt till det liv man tror på. Vi, dryga 10 % av Brändös befolkning som valt att bosätta oss på Lappo och Asterholma, som vill ge våra barn det vi anser är en trygg start i livet, d.v.s. närhet till föräldrarna, en trygg skolväg, och kortast möjliga "arbetsdagar", får finna oss i att andra kommuninvånare och kommunpolitiker anser sig ha rätten att bedöma vad som är bäst för våra barn. Nu råkar inte ovan nämnda faktorer finnas med på deras lista. Deras huvudargument just nu för att lägga ner Lappo skola verkar vara att barnen behöver fler barn runt sig. Själv tror jag dock inte att det är nyckeln till ett lyckligt liv. Många männsikor är ensamma trots att de bor i miljonstäder! En människa som är trygg i sig själv däremot klarar sig var som helst, och är troligen tack vare sin trygghet synnerligen socialt kompetent.

Vad är det för glädje med att vara fler om man jobbar mot varann istället för med???