Tänk att lite väder kan påverka människan så!
Vi har nu njutit av två ljuvliga vårdagar då energin knappt vetat gränser. Askarna (träden) vid Pellas fick igår en riktig omgång med långskaftad sekatör. Kände mig inte så kaxig just när jag stod och vinglade på översta steget på stegen och klamrade mig fast med en arm runt en gren och samtidigt sträckte mig för att med tillräcklig kraft klippa till översta vattskotten som hunnit växa sig rätt kraftiga under fjolåret, men sen, när jag stod på marken och beundrade mitt verk, då var jag rätt tuff! Hah! Hade första gången i mitt liv beskurit träd!
Dagens "tänja mina gränser"-projekt var, eftersom jag aldrig tidigare gjort heller det, bottenmålning av uthyrningsbåtarna. Med strålande sol och fågelkvitter var det rena meditationen. Eftersom jag de senaste dagarna njutit sååå av rätt udda göromål kanske det bör tilläggas att mor min varit här och tagit hand om barnen... Eller barnen och barnen... BarnET. Det är nämligen endast minstingen som "haft tid" att vara hemma. De andra två har farit hit och dit, fram och tillbaka i byn, med "huuur mycket som helst" som måste göras. Far min har varit guuben tillhanda i husbyggarbranschen. "Hur går det?" undrar ni. Sakta framåt svarar vi. Och lite långsammare kommer det att gå en par veckor framöver, för nu har isen släppt inåt socknen, och det betyder att far min inte har tid att ägna sig åt sådana ovesäntligheter som vårt blivande hus när siken troligen går till i vattnen runt hans hemby!