Utanför sprudlar det av liv. Fåglarna försöker med kvitter överrösta varann, träden knoppas och gräset grönskar. Livet återvänder alltså. Därute. Själv är jag bara trött. Och ledsen. Det tar på att behöva kämpa för sin rätt till det liv man tror på. Vi, dryga 10 % av Brändös befolkning som valt att bosätta oss på Lappo och Asterholma, som vill ge våra barn det vi anser är en trygg start i livet, d.v.s. närhet till föräldrarna, en trygg skolväg, och kortast möjliga "arbetsdagar", får finna oss i att andra kommuninvånare och kommunpolitiker anser sig ha rätten att bedöma vad som är bäst för våra barn. Nu råkar inte ovan nämnda faktorer finnas med på deras lista. Deras huvudargument just nu för att lägga ner Lappo skola verkar vara att barnen behöver fler barn runt sig. Själv tror jag dock inte att det är nyckeln till ett lyckligt liv. Många männsikor är ensamma trots att de bor i miljonstäder! En människa som är trygg i sig själv däremot klarar sig var som helst, och är troligen tack vare sin trygghet synnerligen socialt kompetent.

Vad är det för glädje med att vara fler om man jobbar mot varann istället för med???

Har jag någon gång givit er länken till namninsamlingen för Lappo skolas framtid? Om inte, var så goda, det är några dagar kvar innan nämnder och styrelse säger sitt, och fullmäktige fattar beslut 15.5 kl 15.
http://www.namninsamling.com/site/get.asp?lapposkolas_framtid

Minstingen och jag hade just avslutat lunchen när det ringde i den fasta telefon, och det händer inte ofta nuförtiden. "Hej, jag ringer till folk med dethär efternamnet på Lappo för jag söker den som beställt ett 200m borrhål för bergvärme av vårt bolag...?" Jag kunde konstatera att det var vi. "Ja, jag står i hamnen nu, vart ska jag åka?" ....Vilken överaskning! Tur att jag var inne och svarade, tänkte jag då. Och tur att guuben inte satt mitt i nån lektion utan kunde svara då jag ringde och undrade var vi hade tänkt borra värmehålet...

Han äldsta skulle till Åbo i helgen och köpa skyddsutrustning till crosskörning. Tänkte att han mellersta för en gångs skull skulle få komma med. När han i fredags fick höra att han skulle med undrade han först förskräckt vad han skulle dit att göra, var väl orolig att det skulle vara nåt läkarbesök eller nåt, men när jag sade att vi skulle fara och se om vi hittade crocs åt honom sken han upp som en sol. "Finns det godis i Åbo?" undrade han då. När jag sade att det nog skulle finnas det undrade han försiktigt om jag trodde det skulle finnas lösgodis till och med, och utbröt i glädjedans när jag nog trodde det också. Då den första glädjen lagt sig kom han på att undra om det skulle finnas nån rulltrappa vi kunde åka i, så i lördags var vi i Åbo och köpte skyddsutrustning, crocs och lösgodis, och åkte rulltrappor.

I torsdags var jag i Kökar där det diskuterades framtid och inflyttning, precis som vi tidigare gjort i denna del av skärgården. Uppslutningen var fantastisk, närmare en fjärdedel av befolkningen! Kan konstateras att vi både i norr och söder i den östra skärgården brottas med liknande problem och tänker liknande tankar. Passar på att slå ett slag för maten på Brudhäll ifall du råkar röra dig i Kökarvattnen.

Lappo skolas framtid avgörs i fullmäktige 15.5 kl 15. Uttryckte min frustration i lokalpressen i förra veckan.

Någonstans i bakhuvudet arbetar alltid tanken "hur ska vi bli flera i kommun"? Biologiskt vet jag ju hur det går till, men till dylika projekt utlånas min kropp inte fler gånger. Tänkte närmare på hur man inpirerar folk att flytta hit. Tyttism var inne på detdär i sin fråga vad som höll folk härifrån. Jobb är naturligtvis en grej. Här erbjuds inte många arbetsplatser, utan man förväntas ta jobbet med sig, bli sjöanställd, veckopendlare, distansarbetare eller företagare och mångsysslare. 30% här , 20 % där och så lite ströuppdrag på det är snart en heltidstjänst om man söker det. Men en stor orsak är nog också ovissheten. Man vet vad man har, men absolut inte vad man får. Att släppa taget om det kända, kasta sig ut i livet, är skrämmande (men så befriande när man sedan vågat). Jag har ännu inte en dag ångrat beslutet att säga upp mig från min fasta tjänst på fasta Åland för att bli företagare i skärgården.

Kishti Tomita (f.d. idoljurymedlem) sade i en intervju "Jag har märkt att många åker bort när de är lediga. Då blir hemmet bara en slags förvaring där man är när man jobbar och stressar i vardagen. För mig är hemmet vila och ro". Jag är av samma åsikt.

Giséla Linde igen skriver i sin bok Lev enklare
"Jag trillar dit gång på gång - vanemässigt värderar jag en produktiv tid högre än livshelheten. Till och med när pausen faktiskt är påtvingad (alltså när man blir sjuk, Tiinas kommentar) blir jag frustrerad över det jag inte får till, istället för att ta vara på det jag får. Ja, jag får nästan dåligt samvete inför mig själv när jag har mage att njuta mitt i eländet. Som om det vore mer ansvarsfullt att vara bekymrad och missnöjd varje minut. Som om det vore seriösare att vara stressad. Och som om man antagligen inte gör sitt bästa om man inte ständigt är på utmattningens rand".

Lite i dessa banor tänker jag. Folk idag har skyndsamt. Många mår inte bra. Många skulle vilja njuta mer. Ta paus! Kom hit! Visst måste man även här ha en viss inkomst för att klara uppehället, men för egen del tycker jag att jag klarar mig med mindre, slösar mindre, när jag inte ständigt frestas av ett enormt utbud av pryttlar och prylar som man troligen inte behöver ändå (Far min försökte lära mig när jag var liten att "Köp inte det du behöver, utan bara det du inte klarar dig utan", detta jobbar jag nu med).

För tillfället finns en ledig tjänst på banken här, samt en trerumslägenhet att hyra. Välkommen!

På Lappo är det ungdomsföreningen (där man är medlem så länge man andas) som håller vägbelysningen. För att delfinansiera detta hålls årligen en ljusmiddag på Klockkulla. I söndags samlades vi närmare 50 personer i alla åldrar och avnjöt köttsoppa, juntalimpa (maltlimpa) och ålandspannkaka med sviskonkräm och grädde. Lappofestens vara eller icke vara har på grund av minskande antal Lappobor och därmed antal medhjälpare har varit under luppen i vinter. Årsmötet bestämde dock att den skulle hållas traditionsenligt andra lördagen i juli, och på ljusmiddagen bollade vi idéer för festen. Det verkar som det blir en bra fest även detta år.

I vecka ska jag för första gången på säkert 25 år till Kökar, en skärgårdskommun med 263 invånare som liksom alla övriga skärgårdskommuner kämpar med neråtgående befolkningsmängd. Raka vägen härifrån är det inte så långt, tar dryga timmen med egen lagom snabb båt. Men när jag nu ska åka med bil blir det att starta 8.20 hemifrån till Hummelvik, köra runt halva Åland 80 km för att precis hinna med följande färja från Långnäs till Kökar, 2,5 timmar, framme 14.30. Hemvägen blir ett trafikpussel med färja till Föglö, byte till färja till Kumlinge, körning till andra sidan Kumlinge varifrån färjan går hem till Lappo. Start just efter 8 i Kökar, hemma 14.10. Men det fungerar! Gäller bara att kunna läsa turlistorna... Och gäller att det funkar, för på fredag kl 15.30 tar jag emot första fiskegruppen på Pellas, 10 pers i en dryg vecka.

Tänk att lite väder kan påverka människan så!
Vi har nu njutit av två ljuvliga vårdagar då energin knappt vetat gränser. Askarna (träden) vid Pellas fick igår en riktig omgång med långskaftad sekatör. Kände mig inte så kaxig just när jag stod och vinglade på översta steget på stegen och klamrade mig fast med en arm runt en gren och samtidigt sträckte mig för att med tillräcklig kraft klippa till översta vattskotten som hunnit växa sig rätt kraftiga under fjolåret, men sen, när jag stod på marken och beundrade mitt verk, då var jag rätt tuff! Hah! Hade första gången i mitt liv beskurit träd!
Dagens "tänja mina gränser"-projekt var, eftersom jag aldrig tidigare gjort heller det, bottenmålning av uthyrningsbåtarna. Med strålande sol och fågelkvitter var det rena meditationen. Eftersom jag de senaste dagarna njutit sååå av rätt udda göromål kanske det bör tilläggas att mor min varit här och tagit hand om barnen... Eller barnen och barnen... BarnET. Det är nämligen endast minstingen som "haft tid" att vara hemma. De andra två har farit hit och dit, fram och tillbaka i byn, med "huuur mycket som helst" som måste göras. Far min har varit guuben tillhanda i husbyggarbranschen. "Hur går det?" undrar ni. Sakta framåt svarar vi. Och lite långsammare kommer det att gå en par veckor framöver, för nu har isen släppt inåt socknen, och det betyder att far min inte har tid att ägna sig åt sådana ovesäntligheter som vårt blivande hus när siken troligen går till i vattnen runt hans hemby!

I lördags var Christoph Treier på Brändö, inkallad för att inspirera oss i vårt arbete med visionen Brändö 2023- 600 invånare. Har tidigare hört honom i mycket givande föreläsning, denna gång fungerade han mera som guide. Efter en "riktgivande inledning" funderade vi i grupper , utan att använda orden "det gåååår int´", över hur ett Brändö med 600 invånare (idag 520) kunde se ut. Även vår egen åsikt om livskvalitet skulle klargöras, för högst troligt tycker en mängd andra människor likadant, och kan vi då skapa ett Brändö som tillgodoser våra egna behov, får vi säkert också inflyttare. Det slog mig dock först i natt att vi inte diskuterade hur man håller nuvarande Brändöbor kvar, och det är ju också rätt avgörande för framtida befolkningsmängd... En sak står enligt mig helt klar, försvinner skolan här på Lappo behöver kommunen inte räkna med inflyttning av barnfamiljen till denna del av socknen... Om skolans vara eller icke vara vet vi i dagsläget dock ännu ej något.

Då vi kom hem från Toscana för en och en halv vecka sedan steg vi i lågskor ner i 15 cm snö. Nu verkar dock vintern släppt sitt grepp om oss. Vägarna är bara och snödropparna och de modigaste krokusarna tittar upp ur lagom slaskig gräsmatta. Luften fylls av ett frenetiskt Titt-i-tu av lyckliga, tidigare troligen frusna småfåglar. Friden avbryts tidvis av lika nöjda Lappobor som med motorsåg i högsta hugg åtar sig vårstädning i naturen. Men även detta ljud är efter många, långa, mörka månader ljuv musik i mina öron; livet återvänder.

Med våren kom bloggkompisen Päivi med familj. Tack Ni, mycket trevligt att få skaka hand efter ett antal månader i detta forum.

Torsdag igen, och i vår värld helg eftersom guuben kommer hem! Förra veckan stod vi i Hansa-kvarteret i Åbo på torsdagen. Jag är positivt överraskad över intresset för vår lilla monter. Förutom att söka vanlig turistinformation var det oväntat många människor kom och hörde sig för om möjligheten att flytta till Åland (fast å andra sidan har Hansa-kvarteret "en dålig dag" 30.000 besökare...). Endel kom dock i tron att vi drev med dem då de läste monterskylten "muuta Ahvenanmaan saaristoon" eftersom de var fast övertygade om att man inte får flytta hit om man pratar finska och inte har hembygdsrätt. Detta är enligt mig en tråkig feltolkning. Den officiella korrespondensen till Åland ska för undvikande av missförstånd vara på svenska, men jag kan inte förstå att en "vanlig" människa skulle ha fullmakt att "välja bort" en granne som har finska som modersmål! Och på hyra har man alltid fått bo här, oavsett var man tidigare bott. Men nu kan man även på planerade områden köpa tomt eller aktiebostad. Åland, och speciellt skärgården behöver fler invånare, och trots att det finns endel som är oroade över att det finska språkets ställning på Åland ska bli för stark, är det är min fasta övertygelse att om vi med öppna armar tar mot nyinflyttade, kommer de (ni!) gärna att smälta in i vårt samhälle utan att någon skulle behöva vara rädd för förfinskning!

På lördag kommer Christoph Treier och föreläser i Brändö kommun. Han har tidigare varit mental tränare åt Markus Grönholm, och ska nu förhoppningsvis få oss 510 Brändöbor att sträva mot ett gemensamt mål för framtiden. Ser med spänning fram mot begivenheten.