Å ena sidan är minstingen precis så lugn och fin som han ser ut på bilden. Å andra sidan... Detta är killen som lär sig, räknar ut och utvecklas i raketfart! Ett troligt resultat av denna utveckling är att han absolut inte har tid att sova på kvällarna, utan ska bara upp till mor och far att han nu inte går och missar nåt. Han ställer sig helt kallt och hoppar med sängen så den flyttas mot någon annan möbel så han kan klättra ur. Vi tejpade fast sängbenen i golvet. Det funkade tills han kom på att om man först tar spjärn mot väggen så lossnar tejpet från golvet och så kan man studsa iväg med sängen till den möbel med vars hjälp man ska klättra ur sängen. Vi började binda sängen med ett snöre runt ett dörrhandtag. Det funkade bra tills han kom på att om man öppnar dörren så kan man skutta iväg med både dörr och säng för att komma till en möbel man kan klättra ur via. Vi började knyta snöret runt dörrens gångjärn istället. Minstingen skulle köra sin vanliga grej att öppna dörren för att med dörr och allt kunna ta sig fram mot lämplig avstigningsramp, men konstaterade att det inte hjälpte, sängen stod som gjuten. Ett skrik i frustration satte tydligen fart på slutledningsförmågan, och han insåg att om man inte genom studs fram till säker klättring kan ta sig ur sängen får man ta mod till sig och lära sig klättra ändå. Följaktligen lönar det sig inte längre att göra några ansträngningar med stillastående sängar för att få honom att ligga kvar. Vad gör vi nu; väntar på tonåren då man inte ens med hot lär ska få dem att stiga ur den?!? Utvecklingen, uthålligheten och kreativiteten är i och för sig bra, i framtiden det som ska ta honom genom livet, synd bara att mors tålamod och humör inte riktigt hänger med just nu.