Säg aldrig aldrig

Hade någon sagt åt mig för fem år sedan när jag låg på knäna under ett skrivbord och meckade på datorerna att jag år 2008 skulle stå i ett kök nio dagar i streck och laga mat åt 15-20 personer hade jag blivit allvarligt oroad för deras mentala hälsa. Inte heller hade jag vid 16 års ålder kunnat tro att jag någonsin skulle bo i skärgården igen. Men, när man stannar upp och lyssnar på vad man *egentligen* vill kan livet ta underliga vägar. Fast det känns onekligen lite skakigt i början. Nu har jag börjat vänja mig vid att inte alltid veta vart livet leder mig.

Hanterade häromdagen bytesdag med nöjda yogare som åkte, och nya ivriga som beblandade sig med de som stannade kvar en omgång till. Fick känslan av "bytesdag på hotell i södern" när man sitter och väntar på flygbussen och det är trångt i aulan med alla människor och packning, fast denhär gången var det jag som var städpersonalen... Svärmor var dagen till ära i köket och tillredde världens godaste fisksoppa, och mor min var med mig i städbranschen. Guubens kusin fick rycka in som sällskap till han yngsta. Fast man på morgonen inte kunde förstå hur allt skulle klaffa stod vi kl 14.30 och konstaterade att de gamla var mätta påväg hem, och de nya installerade i sina lägenheter, även de med mat i magen.

Nu är vi på dag 7. Det har hänt att jag kommit till Klockkulla kl 16 och tittat in i kylrummet och undrat vad de 20 ska få till middag idag, men på något konstigt sätt har det alltid stått mat på bordet kl. 18. Idag vet jag dock att det blir quinoa med lins- och surkålslåda. En av gästerna berättade att hon tidigare sagt att hon aldrig i livet skulle äta surkål, men numer faktiskt till och med kan tänka sig att köpa hem. Man ska aldrig säga aldrig.